Inget ont som inte har något gott med sig….

Jag har tyvärr plötsligt fått 2-3 duvor i stallet!

De och eventuellt några till installerade sig i lösdriftens bjälkar redan i höstas och har sedan dess tillbringat mycket tid där och bokstavligen skitat ner i enlighet därmed. Trist men jag har inte brytt mig speciellt till skillnad från nu när några även är i stallet.

Jag vill inte ha fågelbajs där alls och varje gång jag ser duvorna jagar jag ut dom.

De hittar in på alla möjliga vis och jag vill inte heller ha stallet hermetiskt tillslutet när hästarna är där.

Den enda fördelen med duvorna är att hästarna i alla fall blir väldigt vana vid dom.

För Bibbis del kan det kvitta men även Granelundshallen där jag tränar för Nina har periodvis problem med duvor och hästarna kan absolut bli skrämda när de störtdyker lite här och var i ridhuset.

Mina hästar verkar inte bry sig det minsta när duvorna är i stallet och tur är ju det för det hade varit hemskt om de inte kunde känna sig avslappnade i sitt eget stall.

Jag får se om duvorna tröttnar eller det rent av eskalerar och har i alla fall beställt fågelattrapper som ska skrämma bort dom. Återkommer om hur det går….

Riktigt så mycket älskar jag inte mina stallredskap men jag ska villigt erkänna att det är skillnad på grep och grep.

Min spångrep har jag haft i nästan 10 år och den är precis lika bra nu som då.

Jag har tidigare extraknäckt i hur många år som helst med stallskötsel och ska man mocka till +15 hästar och sopa måååånga meter stallgångar vill man verkligen ha vettiga redskap.

Jag har stått i stall där man inte förstått hur mycket enklare det blir med grepar och kvastar som inte är helt nerslitna och jag har också haft häst på anläggningar där alla hade sina egna redskap och ibland tom egna skottkärror.

Det sistnämnda kan ju verkligen kännas som både lite overkill och som något som tar väldigt mycket plats men så som jag har sett en del inackorderade behandla stallägarens skottkärror som kostat några tusen styck (dängt dom i marken tex) så är frågan om inte det är det bästa? Att alla har sina egna grejer och tar hand om dom som de vill.

Den här bilden påminde mig om framför allt en speciell arbetskamrat jag hade för hundra år sedan även om jag har upplevt mildare former av liknande beteende även senare i arbetslivet.

Hen hade en förmåga att 2 minuter innan ett långt möte skulle avslutas ta upp något som krävde en längre diskussion fast alla vid det laget inget hellre ville än gå på lunch/ sluta för dagen eller helt enkelt bara resa sig upp och gå.

Och det var så synd för ibland hade denna kollega något riktigt vettigt att ta upp men ingen orkade längre lyssna, koncentrera och engagera sig utan alla suckade bara trött inombords. Och kollegan blev varken populär eller egentligen lyssnad på.

Känner ni igen det?

Ibland när jag pratar med någon som har en häst till salu eller bara läser vad de skriver när vi diskuterar hästen via mail så framförs åsikten att hästen hade kostat ”xx mer om den bara…..”.

xx är oftast typ 100.000 eller mer och detta ”bara” betyder ofta att hästen är efter i utbildningen, att den aldrig har tävlat, att byten ej är påbörjade osv.

Nu vet jag inte hur många som arbetar professionellt med hästar som söker riktigt fina diton via annons men jag inbillar mig att det främst är hobbyryttare som letar på detta vis och att de professionella får tips om lämpliga hästar på annat vis?

Med detta sagt och om jag har rätt borde säljare förstå att vi hobbyryttare oftast saknar förmåga att se potentialen utan främst bedömer det vi ser för dagen.

Det finns dessutom en del hästar som har exeptionella anlag för vissa svårklass-rörelser (t.ex. piaff eller passage) men som har så svårt för annat att de ändå aldrig kommer att komma dithän (till svår klass eller ens i närheten).

Så det där med var en häst ”egentligen” borde kosta om inte om fanns blir liksom bara tramsigt.

Alla hästar skulle vara mer värda om…

Så skippa det snacket som säljare och låt er inte luras som köpare om ni är en vanlig hobbyryttare!

Köp det ni gillar idag– inte vad ni hoppas ska bli någon gång i framtiden för det kanske aldrig händer!

Fler som tycker att detta är en gångart som är trååååkig/ de helst skippar?

Jag slarvade förr definitivt med att skritta fram inför dressypassen men tvingar mig numera till ca 20 minuter i denna gångart innan jag påbörjar något arbete med Frenchie. Sedan ger jag kortare skrittpauser (2-3 stycken) under passet och skrittar ”så klart” av efteråt men inte några långa stunder eftersom jag alltid släpper ut honom i hagen direkt.

Och även hästar som inte har hans skadeproblematik att ta hänsyn till mår bra av mycket skritt, det finns det många undersökningar som visar.

Sedan tycker jag personligen att det är en viss skillnad på hur länge man ”bör” skritta före och efter ridpassen och då resonerar jag så här:

Om hästen tas ut direkt ur boxen innan ridning och ska tillbaka till boxen efter passet: 20 minuters skritt före och i alla fall 10 minuter efter passet.

Om hästen tas ur liten ”hagruta” där den till 90% står mer eller mindre stilla: samma som ovan.

Om hästen tas ur en hage där den strosar, kan trava och galoppera: inte lika lång fram och avskrittning men i alla fall 10-15 minuter före och 5 minuter efter passet (om hästen ska släppas ut igen direkt efter ridning).

Så tänker jag- håller ni med? Och hur gör ni själv?